"Jag var sex år när jag började trolla.
Pappa hade varit intresserad när han var liten, och på vinden hos farmor i Jönköping fanns det lådor med silkespapper som tog tid att packa upp och ta ned. Jag fick inte se dom för pappa förrän jag blev äldre. Men vi kollade på dom ändå, farmor och jag.
Och vi satt på natten och åt smör med rån och mumlade. Farmor trollade bort en kapsyl som jag fortfarande letar efter.
Det var så det började."

Här finns en underbar sida om Carl Einar, gjord av en av Komikerklubbens favoriter Magdalena Eriksson
 
Krönika i Dagens Nyheter, november 1997
av Carl-Einar Häckner
 
"Jag saknar allt vi hade tillsammans. Att vi kunde prata med varann. När det var du och jag. När vi räckte till mot allt och alla. Ingen kunde ta ifrån oss vår styrka att vi var ett."   
 
Vi två mot resten
  
- Vilka är Hanoi Rocks?  
- Det är ett rockband från Finland.  
- Vem är det?  
- Det är Andy McCOY!  
- Har du sett dom uppträda?  
- Nej!  
- Hur kan du då veta att dom är så bra?  
- Sånt känner man bara på sig.  
- Som du känner på dig att du älskar mig?  
- Ja!  
  
    Detta är en enhandsroman. Jag har skrivit den för hand med en hand. Jag kommer att skimra i ljuset med dig vid din nattlampa när du läser mig. När du kurar ihop dig i din säng, under täcket drar upp knäna mot bröstet som en boll, ska du veta att jag tänker på just dig när jag skriver det här. Jag vet vem du är. Att du finns där ute i mörkret och väntar. Jag kommer till dig i dina drömmar. När du lagt mig åt sidan för en stund, somnar in, slappnar av och reser i väg i en dröm. Ta min hand i mörkret och ta mig med in i ditt liv. Jag hoppar ur min bok och får växa med dig.   
  
    Tillsammans är vi ett. Vi två mot resten av världen. Molnen på ett vykort från Spanien, skrivet i ett plan, när man ska förklara hur det ser ut, hem till sin son som ingenting hellre vill än att mamma ska komma tillbaka. Så  ska du aldrig behöva känna med mig. För jag får plats i din ficka. Du kan alltid ha mig med. Nu känns det tryggt, va? Var rädd om mig. Stryk min rygg.   
  
    Smek mig som bara du kan smeka. Känn att jag lever och skriver just  bara för dig. För jag är inne i boken, mellan raderna finns jag gömd, men inte glömd, om du bara fortsätter att läsa mig. Min rygg klämmer nästan ihjäl en väldigt modig fjäril, som vågar utmana ödet. Det är kväll. Solen går ner i väster över ängen. Dimman ligger på tak i vinden. Jag vill att livet ska vara allting du ber om. Livet är en spark rätt ut i universum. Livet kan vara en katastrof ifall du är född fel. Livet är meddetsamma rätt ut i luften. En dask i rumpan. Livet börjar med att man gråter.   
  
    Ibland har jag lust att bara gå rätt ut i en åker, inte vända mig om och aldrig mer komma tillbaka. Bara gå rätt fram i en återkallelig gång. Släppa vad jag har. Det totala uppbrottet. Inte ta med mig några grejor. Alla gamla leksaker får ligga kvar i sin låda tillsammans med skolböckerna, Märklintåget, actiondockorna bredvid påsen med Lego. Ingenting ska med.   
  
    Tio meter ut i den meterhöga åkern. Först slänger jag av mig skjortan, sen åker byxorna sin kos i en sving upp i luften. Inte ser jag var byxorna hamnar. Inte bryr jag mig om det. Kalsongerna är borta. Skorna hälas av utan att jag stannar upp. Jag går förbi väderkvarnar som slutat slåss. Solen bränner gräset gult, men lyser bara på mig. Solen är min följespot. Solen tycker om mig i dag. Jag ler in i framtiden bortom huggtänderna  på mina gamla spöken.   
  
    Jag saknar allt vi hade tillsammans. Att vi kunde prata med varann. När det var du och jag. När vi räckte till mot allt och alla. Ingen kunde ta ifrån oss vår styrka att vi var ett. Men så var det visst ändå aldrig. För när du gått stod jag ensam kvar. Så var jag visst själv ändå. Vi lyssnade på Hanoi Rocks. Jag fick förklara vilka de var. Att det var ett jävligt bra rockband. Att jag tyckte dom var tuffa i sina kläder. Att sångaren dog i bilkrock med Vince Neil från Mötley Crue. Då fick jag förklara vem Vince Neil var för du lyssnade på Depeche Mode. Sånt gillade ju inte alls jag. Men jag fick förstå och började uppleva andra saker. Att det gick att ta det lugnt.   
  
    Du var min. Bara min. Hopplöst förälskad i dig. Jag blev rädd för att jag ville ha dig så mycket. 
  
  


Carl-Einar Häckner